Hemmavid en tidig morgon
Min by, pa vag fran mitt hus till Thereses husMina kläder har möglat. Under tiden jag var borta (i Quito på mittmöte och på kusten för att halsa på flickorna) regnade det varje dag. Jag har alla mina kläder i min ryggsäck och packpåsen. Nu när jag skulle plocka fram mina långkalsonger framåt kvällningen så ser jag att min mörkblå tröja har blivit melerad i vitt grått och grönt. Nu har vi inget vatten heller så jag kan inte tvätta.
Denna veckan har varit en bra vecka (som alla veckor här). Vi har gjort vår första taller/workshop om miljö och sophantering. I en by nära, det kom cirka femton personer, mest kvinnor. Det var samma människor som är med i alfabetiseringsprogrammet. Flera av dem förstod inte spanska, så vår handledare Porfirio fick översätta till Kichwa lite då och då.
I fredags skulle vi på två möten nere på FICAPI, vår organisation. Ett angående planering inför invigningen till det nya organisationshuset de byggt och det andra mötet hade socialistpartiet bjudits in till, mer än så vet jag inte. När vi kom på morgonen var inte ordföranden där, det sas att han firat kvällen innan för att han skulle kandidera i valen som är här i april. Efter två, tre timmar gick vi till internet inne i Ibarra för att sedan klockan tre återvända till socialistpartimötet som vi båda såg fram emot. Vad skulle de göra på FICAPI? När vi kommer dit möts vi av tystnad. Fine, tänkte vi, mötena brukar ju inte börja förrän en halvtimme, timme efter utsatt tid. De hade säkert inte kommit ännu. När vi kommer upp på andra våningen där kontoret är hör vi någon mumla inifrån kontoret. När vi öppnar dörren sitter ordföranden och sover på en stol med en spritflaska i ena handen och en socialistkamrat i den andra. Det sticker i näsan av den fräna spritdoften som välver emot en. På golvet ligger fler spritflaskor och några ölflaskor. Socialistkamraten ”pratar” i sömnen. Någonting om revolutionen och att han ville dansa mer med henne för de hade ju bara dansat två minuter… Mötet inställt, men det var värt att ha tagit sig dit…
Helgen var lugn och spenderades uppe i byn. På lördagen skulle vi följa med våran handledare till en minga en halvtimme uppför Imbabura. Han skulle kampanja men förstås utan att säga det. Fiska röster – med hjälp av oss. Det var väldigt olustigt. Ungefär 70-80 pers hade haft minga. Från tidig morgon till sen eftermiddag hade alla gemensamt rensat vattenledningar, rensat ogräs och slagit sly längs med vägen samt lagt om stenen på vägen på ett ställe. Där kom vi och skakade hand och log och skulle göra vår miljötaller – utan papper och planscher som vi glömt hemma. Vi försökte hjälpa till att bära en och annan sten, men man kände sig jättedum. Alla fattade ju att vi var där för att fiska röster. Vilket ju inte är en sån bra strategi från Porfirios sida. Men det gick i alla fall bra, vi inledde lite bara sen fick Porfirio fortsätta på Kichwa. De ville gärna att vi skulle komma tillbaka och ha lite mer diskussion med ungdomarna om miljö, så att det blev lite mer av ett utbyte. Under tiden Porfirio pratade gick dunken runt. När vi skulle gå hem, erbjöd sig en mycket, mycket berusad man att kör hem oss. Jag hade nämligen lite problem att gå för jag hade blivit hundbiten på vägen dit. Hundfan högg allt vad han hade i mitt ben. Nu är jag skiträdd för hundar. De ska dödens dö. Ja i alla fall så började vi gå, vi såg att mannen backat ner i diket när han skulle hämta sin jeep. När vi kommit en bit ner hör vi en bil komma i full fart, och vem är det inte om inte den mycket, mycket berusade mannen med sin jeep. Vi lyckades i alla fall att tacka men nejtacka och han verkade inte ledsen för det utan bjuder istället in oss till morgondagens minga då de ska skörda potatis. Så kör han vinglandes därifrån.
På kvällen sov jag över hos Therese. Vi gjorde humitas, en slags majskaka som man kokar inrullade i majsblad. Vi hade väldigt roligt när vi satt där tre generationer kvinnor framför den öppna elden där all mat lagas. Köket fylldes av rök och senare en doft av nybakat. Vi förstod varandra bra trots att farmor Carmen mest pratar Kichwa, Therese och jag som har svenskan och lilla Lizette som bara är två år och kallade mig för pappi.
Carmen och Edelina som lagger upp nybakade humitas
Thereses hus i gatljus, hunden Benji ligger och sover pa gardsplanVi var pe en taller for tvasprakiga larare, dar vi fick lara oss om den andinska kosmovisionen och att vi europeer var sjalviska och slarviga. Det ar mycket som ar tankvart och valdigt intressant men det ar synd att de malar ut allt som inte ar andinskt som ondska, vilket jag tyckte lite att det kandes som.
Pa talleren hade alla med sig lite mat som dukades upp vid lunchtid
