Saknar min Ecuadorianska familj

Här är dem, jag gjorde några akvareller till dem innan jag åkte

Follsedag

Vaknade till sang pa min fodelsedag. Porfirio och Theresa kom in och onskade mig manga fler ar. De hade broderat en troja till mig, jag blev helt rord. Det stod Grattis Lina Imbabura Ecuador pa den. Nar jag var pa vag sen kom min lilla Theresita sjungandes och hukandes (dorren ar liten, liten har) genom dorren med kaviar, Marabou-choklad (varsta godaste) och en jattefin sjal fran marknaden. Nere pa organisationen hade de bjudit in kandidater och skulle ha politisk debatt, sa vi drog dit. Efter att vi statt dar ett tag och vantat pa gardsplan, drog Daniel, var ena handledare, mig lite i armen och mumlade "Kom sa ska vi fira lite". Han drog mig bakom husknuten och plockade fram en plastpase ur skinnjackan. Och i pasen var en... blus... med broderier pa. "Grattis pa fodelsedagen Lina, Ecuador". Han tittade ner i backen nar han overlamnade den och smet darifran innan jag hann tacka, vilket jag rakade gora pa franska :). Jag sa "Mon dieu", nar jag fick syn pa den. Han fick tva kramar trots lite ovillighet. Jag fick en och annan tarfylld kanal. Innan dagen var slut var jag helt nersprutad med skum och lite vattendrankt, hade firre och tarta i magen och hade karlek i kroppastollen. Thereses familj bjod mig pa tarta och tryckte ner mitt ansikte i den. De hade aven kopt en porslinsfigur till mig... en san som jag alltid onskat mig.

Besok pa rosodling

For nagra veckor sedan var vi och besokte en rosodling har i narheten. Vi gjorde en intervju med saljaren dar som var valdigt trevlig och slingrade sig nar det kom till kemikalieanvandningen och de anstalldas arbetsforhallanden. Men vi gick ganska forsiktigt fram med sant, och tankte ta det nar vi intervjuar nagon som arbetar pa en finca eller florícula.

Medan vi vantade pa att nagon kunde ta emot oss, gick vi runt och kikade lite utanfor. Dar lag stora hogar med flaskor som det stod PELIGRO (fara) pa och en stor komposthog dar ursprungskvinnor traskade runt i sina fargglada kjolar, vita blusar med broderier och flera yllesjalar virade runt sig och letade efter blommor som dog att saljas nere i stan. Det ar bara andrasortering som stannar i landet, resten exporteras... Mellan jan och nov forra aret saldes blommor for over en halv miljon. Nar forsaljaren visade oss runt i vaxthuset blev man inte direkt ros-shopping-sugen. Det sprutades hej vilt, bekampningsmedel som for lange sedan ar forbjudna i de lander som rosorna saljs till.

Den forsta kvinnan vi moter har en andningsmask pa sig, apelsinfargade stovlar och vanliga klader. Sen skyndar en man forbi med en stor tunna med en vit sorja som sticker i nasan. Therese sa "Det luktar precis som surstromming". Mannen ar helt instangd i en enorm skyddsdrakt, som om han nar som helst skulle stiga ner pa manen.
Nar jag fragade forsaljaren vad det fanns for lagar som berorde dem. och om lagen reglerade vilka bekampningsmedel som anvandes svarade han att det ar marknaden som bestammer. Och om det ar en ansvarsfull chef sa anvands ju skyddsklader.

Landskapet som rosplantagen ligger i ar helt fantastiskt vackert, odlingarna klattrar upp pa bergsbranterna som omsluter plantagen. En flod rinner precis utanfor, men den ar nastan helt torr, trors att det regnat sa mycket. Odlingen av snittblommor kraver stora mangder vatten. Till en enda ros gar det at 70 liter vatten innan den ar fardig att saljas. I mitt hus, dar jag bor nu, tar vattnet slut lite da och da, i alla fall nagon gang i veckan torkar brunnen, och vi blir utan dricksvatten.

Efter detta besok gjorde vi ett till pa ett storre plantage i Chimborazo och blev nekade att ga in pa tva stycken.

Mittmote i Quito och Mompiche i bilder

Taller pa FENOCIN om den nya gruvlagen


Taller pa FENOCIN om den nya gruvlagen


Mittmote i Quito, Sarita, Linn, Olmedo och Porfirio


Fran Asas fonster i Quito


Fran Asas fonster i Quito


Tvatt pa tork


Rakodling, camaronera, pa kusten


Linns "broder"


Mompiche

Min vecka

Hemmavid en tidig morgon


Min by, pa vag fran mitt hus till Thereses hus


Mina kläder har möglat. Under tiden jag var borta (i Quito på mittmöte och på kusten för att halsa på flickorna) regnade det varje dag. Jag har alla mina kläder i min ryggsäck och packpåsen. Nu när jag skulle plocka fram mina långkalsonger framåt kvällningen så ser jag att min mörkblå tröja har blivit melerad i vitt grått och grönt. Nu har vi inget vatten heller så jag kan inte tvätta.

Denna veckan har varit en bra vecka (som alla veckor här). Vi har gjort vår första taller/workshop om miljö och sophantering. I en by nära, det kom cirka femton personer, mest kvinnor. Det var samma människor som är med i alfabetiseringsprogrammet. Flera av dem förstod inte spanska, så vår handledare Porfirio fick översätta till Kichwa lite då och då.

I fredags skulle vi på två möten nere på FICAPI, vår organisation. Ett angående planering inför invigningen till det nya organisationshuset de byggt och det andra mötet hade socialistpartiet bjudits in till, mer än så vet jag inte. När vi kom på morgonen var inte ordföranden där, det sas att han firat kvällen innan för att han skulle kandidera i valen som är här i april. Efter två, tre timmar gick vi till internet inne i Ibarra för att sedan klockan tre återvända till socialistpartimötet som vi båda såg fram emot. Vad skulle de göra på FICAPI? När vi kommer dit möts vi av tystnad. Fine, tänkte vi, mötena brukar ju inte börja förrän en halvtimme, timme efter utsatt tid. De hade säkert inte kommit ännu. När vi kommer upp på andra våningen där kontoret är hör vi någon mumla inifrån kontoret. När vi öppnar dörren sitter ordföranden och sover på en stol med en spritflaska i ena handen och en socialistkamrat i den andra. Det sticker i näsan av den fräna spritdoften som välver emot en. På golvet ligger fler spritflaskor och några ölflaskor. Socialistkamraten ”pratar” i sömnen. Någonting om revolutionen och att han ville dansa mer med henne för de hade ju bara dansat två minuter… Mötet inställt, men det var värt att ha tagit sig dit…

Helgen var lugn och spenderades uppe i byn. På lördagen skulle vi följa med våran handledare till en minga en halvtimme uppför Imbabura. Han skulle kampanja men förstås utan att säga det. Fiska röster – med hjälp av oss. Det var väldigt olustigt. Ungefär 70-80 pers hade haft minga. Från tidig morgon till sen eftermiddag hade alla gemensamt rensat vattenledningar, rensat ogräs och slagit sly längs med vägen samt lagt om stenen på vägen på ett ställe. Där kom vi och skakade hand och log och skulle göra vår miljötaller – utan papper och planscher som vi glömt hemma. Vi försökte hjälpa till att bära en och annan sten, men man kände sig jättedum. Alla fattade ju att vi var där för att fiska röster. Vilket ju inte är en sån bra strategi från Porfirios sida. Men det gick i alla fall bra, vi inledde lite bara sen fick Porfirio fortsätta på Kichwa. De ville gärna att vi skulle komma tillbaka och ha lite mer diskussion med ungdomarna om miljö, så att det blev lite mer av ett utbyte. Under tiden Porfirio pratade gick dunken runt. När vi skulle gå hem, erbjöd sig en mycket, mycket berusad man att kör hem oss. Jag hade nämligen lite problem att gå för jag hade blivit hundbiten på vägen dit. Hundfan högg allt vad han hade i mitt ben. Nu är jag skiträdd för hundar. De ska dödens dö. Ja i alla fall så började vi gå, vi såg att mannen backat ner i diket när han skulle hämta sin jeep. När vi kommit en bit ner hör vi en bil komma i full fart, och vem är det inte om inte den mycket, mycket berusade mannen med sin jeep. Vi lyckades i alla fall att tacka men nejtacka och han verkade inte ledsen för det utan bjuder istället in oss till morgondagens minga då de ska skörda potatis. Så kör han vinglandes därifrån.
På kvällen sov jag över hos Therese. Vi gjorde humitas, en slags majskaka som man kokar inrullade i majsblad. Vi hade väldigt roligt när vi satt där tre generationer kvinnor framför den öppna elden där all mat lagas. Köket fylldes av rök och senare en doft av nybakat. Vi förstod varandra bra trots att farmor Carmen mest pratar Kichwa, Therese och jag som har svenskan och lilla Lizette som bara är två år och kallade mig för pappi.


Carmen och Edelina som lagger upp nybakade humitas


Thereses hus i gatljus, hunden Benji ligger och sover pa gardsplan

Vi var pe en taller for tvasprakiga larare, dar vi fick lara oss om den andinska kosmovisionen och att vi europeer var sjalviska och slarviga. Det ar mycket som ar tankvart och valdigt intressant men det ar synd att de malar ut allt som inte ar andinskt som ondska, vilket jag tyckte lite att det kandes som.


Pa talleren hade alla med sig lite mat som dukades upp vid lunchtid

Biodiversiteten i mitt rum

Mina husdjur, hittade dem bredvid min sang.


Talismán (maskot) Tarántula


Señor Scorpión

Ska nog forsoka skaffa ett myggnat att sova i, i alla fall...

Reserva de producción faunística CUYABENO

Har bodde vi

Nar Erik och jag satt oss pa bussen som skulle ta oss till semesterparadiset i Amazonas, hade vi atta timmar framfor oss i morkret tils vi kom till Lago Agrio. Staden som beskrivs som (i alla turistguider) som en charmlos olje- och gransstad, det har varit huvudstaden for hemska colombianer som gommer sig med knark i kappsacken och en kidnapparvan i bakfickan. Hur som helst, dit akte vi, trots att det ar riskomrade. Langs vagen lopte en 300km lang pipeline, som likt en sil tommer Amazonas pa blod och liv. Natten var nattsvart, med jamna mellanrum tandes enorma ytor upp, som enorma fabriker med kalla spotlights som spred sitt kalla sken over oljeborrarna och de enorma tankarna. Det kandes overkligt att hela djungeln var en fabrik. Pa de pakostade, nylagda asfaltsvagarna var det bara tankbilar, dumpers, fordon med hjul lika stora som var turistbuss.

Den pipeline som foljde oss langs hela vagen


Badade i solnedgangen bland pirrayor, anakondor och kaimaner

Sedan 1972 har det varit inte mindre an60 stora lackage i pipelinen, mer an 614 000 fat av raolja har lackt ut i jordens lunga. Det ar mer an tva Exxon Valdez-tankar. Bara fem procent av Ecuadors befolkning lever i El Oriente, som de sager har, djungeln. Hudsjukdomar, missfall och cancer blir foljden av att oljan lacker ut i grundvattnet. Den sociala paverkan blir storre an vad man kan tanka sig. Exempelvis ar det bara man som jobbar i den har tunga, smutsiga industrin. Prostitution ar vanligt i omradet. Nar vi val kommit fram till Lago Agrio och lyckats fa nagra timmars somn sa Erik
- Shit lukta pa min troja!
Och den luktade verkligen som att den varit doppad i bensin, eller ja kanske inte doppad i , men i alla fall legat i ett litet, litet rum med stora, stora, oppnade dunkar bensin, en sissadar att dygn i alla fall.

Semestern var fantastisk men vetskapen om hur vi exploaterar varldens lunga med oljepumpar och turism gor en halvt spyfardig. Fortfarande ar turismen i ganska liten skala, som ekoturism, men jag vet inte. Sa som vi jagade de stackars djuren for att beundra deras skonhet, de kan ju inte bli annat an stressade. For att inte tala om shamanen som skulle fotas i sina fargglada klader medan turisterna stod och skrattade at hans svarta magi. Jag vet inte jag kanske ar synisk, det ar kanske ett jattebra satt att sprida deras kunskaper och de far inkomster som de behover for att kunna kopa saker som kommer fran "civilisationen".

Var galna guide som fangade en caiman med handerna


Shamanen visar sin ortagard med diverse giftiga vaxter

Det var en haftig upplevelse att ga genom halvt ogenomtranglig skog pa natten dar det finns 400 olika arter av vaxter pa bara ett hektar. Klattra upp i anakondabon for att upptacka att den enorma ormen ligger och sover en halvmeter ifran ens ansikte. Bada i solnedgangen, pa samma stalle som vi lite tidigare hade fiskat pirrayor. Glida forbi macrolobiotrad, apor, olika faglar, tapirer, sotvattensdelfiner, ormar, tarantula (dostor giftig och harig spindel), giftiga tusenfotingar och caimaner (krokodil) pa floden var grymt.