Potatisminga med kvinnlig associación

Vi skordar potatis, jordlotten ar deras gamensamma.

Halsning fran pilgrimmen

Therese och jag foljde med hennes familj till Quito och gick hela natten till El Quinche. Det var en upplevelse. Vi satte oss pa bussen i Ibarra och skumpade fram i tre timmar, mot vart aventyr. Langs med vagen sag vi massor av stora rosodlingar och nar det borjade bli morkt narmade vi oss och vagen fylldes av tillfalliga gatustand. Folk salde ficklampor, sulor, vattenmelon, grillspett, kokosmjolk, sockerror, mossor och vantar, soppa, citroner och annat som man skulle tankas behova pa vagen fran Quito till El Quinche. Las fiestas de la Virgen firades av 500 000 personer. under tva dygn firas denna katolska "hogtid", det har blivit som en folkfest och fler och fler ungdomar vandrar vagen som tar ca sju timmar, berg upp och berg ner, berg upp och berg upp. Folk trangdes pa de dammiga bergsvagarna. Gamla, unga och barn skyndade fram med en valdig fart. Smapojkar med bergssprangare, unga tjejer med barn i en sjal pa ryggen. Alla var festkladda, manga uppsminkade, nagra med alpargatos (som ar ursprungsfolkens "sandaler", hyfsat opraktiska), eller till och med hogklackat. Korta strackor var vagen asfalterad, men oftast var det dammiga sandvagar med mycket sten i eller kullerstensgator. Kan ju tillaggas att kullerstensgatorna har inte ar som kullerstensgator hemma dar man valjer att lagga den flata sidan upp. Det regnade inte en enda droppe pa oss, vilket var skont. I och for sig hade det nog varit nyttigt for andningsorganen och for att skolja bort svett och damm fran vara arbetande kroppar. Nar klockan var elva pa kvallen och vi hade gatt i lika manga nedforsbackar som uppforsbackar under fyra timmar och man var duktigt svettig, trott och hungrig och man fick hora att man skulle ga i minst tre timmar till - UPPFOR sa sinade hoppet lite. Men vi klarade det och kom fram till kyrkan i El Quinche klockan tva pa natten. Dar sov folk overallt, fanns massa stand som salde allt, marknader med mat, discon och malet - bakom kyrkan holls en massa. Kyrkan var alldales for liten for att folk skulle fa plats men pa baksidan var det en grasplan, som en fotbollsplan i lutning som formade en stadio. Pa "scenen" stod en gammal man i vit "klanning" och predikade hogtidligt och sjong i otakt till orgeln - som alltid lag nagra toner fore sangarna, sa brukar det val vara med orglar - Sound of Silence, fast pa spanska. Overallt lag folk och sov, eller bad, eller kopte godis eller almenackor med Jesusbilder som folk gick omkring och salde skrikandes "Helados, helados, ricos helados", "mediodollar, mediodollar, mediodollar". Allting upplyst av tusentals, ok kanske hundratals, nej faktiskt tusentals stearinljus. Alla hade offrat sig for jungfrun... Det var anda lite vackert. Jag somnade med en varmande Therese lutandes mot mig.

Vi sar majs

therese plojer, mannen, Porfirio, ar var handledare och kvinnan ar hans fru. De har sju barn och jag tror att ett attonde ar pa vag men ar osaker. Jag bor hos deras aldsta och anda dotter.

jag plojer. en ko och en tjur gor jobbet at mig men det ar anda svettigt.

vi sar majs har, men de sadde bonor och bonor (mycket bonor blir det) efter att vi akt in till Ibarra. Om tva manader ska vi skorda denna akern.

Buss i Imbabura

Maste bara skiva om de asnedoftande bussresorna. Det kostar ca 2 kr att hoppa fram i 45 minuter. Alla diskuterar livligt pa kichwa och musiken ar pa hogsa volym. De brukar borja med att spela lokal flojtmusik for att sedan ga over till modern musik som Juanes eller Enrique Iglesias. Ibland aven techno... Kvinnor klammer upp sina barn mot ryggstodet i ett klade pa ryggen, om inte de har de pa ryggen ammar de ogenerat overallt. Det ar harligt att aka buss har. Ett smutsigt noje. Efter oss lamnar vi ett gigantiskt svart moln av orenade ovgaser.

Om man tittar ut genom fonstet ser man man och kvinnor i vackra traditionella klader som hackar i jorden mot en fond av 4000meters hoga berg. Molnen tranger fram ur dalarna. Ju langre ner man aker ner mot staden Ibarra ju mer forandras landskapet. Hyddorna blir stora fina hus, gatustanden blir supermaxis, kossorna byts ut mot cityjeepar och manniskorna blir vitare och vitare.

Ursprungsfolken har blivit fopassade till hogre hojder med samre jordar. Fortfarande idag finns en utbredd rasism, mot ursprungsfolk, mot kvinnor. Men man marker att det ar en stor forandring pagang och folk kampar. Och vi kommer hit och hamnar mitt i kampen. Otroligt spannande. Skola och vard for alla, drickbart vatten, mojlighet att fa odla sin egen mat och till ett vardigt liv.



Igar var vi pa ett socialistiskt mote, mycket intressant, mycket intressant. Skriver mer om alla moten en annan dag.

Mitt nya liv!

Hur ska jag nu försöka sammanfatta mina första intryck av min by, mitt hem, min familj, mina handledare, naturen och mitt nya liv. Jag kan ju börja med att säga att det känns jättebra. Och sen till det pittoreska: Jag bor verkligen på landet i ett hus av lera med jordstampat golv. Sover i en säng an madrass men med kackerlackor.Igår när jag skulle somna kröp det upp en otäcking på min kudde. Kan kackerlackor flyga? Om inte så var det även nån annan stor fladdrig insekt vid min huvudända av sängen. Just det, jag har ris i fickan som jag inte vet var jag ska slänga. För varje gång jag frågar var jag skall slänga det jag har i handen, tar de det och slänger det åt mig. Jag ve tinte var. Kanske ska förklara varför jag har ris i fickan. Jag är inte jättehungrig här. Till frukost har jag fått te och små salta kex och till lunch och middag. (hehe krossade precis en flygande insekt på min Caps Lock, ligger hemma i sängen och skriver på min adorabla acerone). Ja man äter mest ris och bönor, ärtor och potatis, så det blev lite väl mycket ris, så när Nancy var ute och häntade vatten under middagen för att koka te, smög jag bort en sissådär tio tuggor. Det luktar mindre gott när man kokar bönor som ni nog vet. Mellan köket och mitt krypin hänger ett plastskynke. (Fuck, nu flög det in nån äcklig fjäril i min panna. Satans djur. Dö!) Lukt ja. Tanken på att jag snart kommer lukta som mitt rum är lite sådär halvsympatisk, det luktar kiss med en pikant doft av smuts och jordgrotta. Jag trivs som fisken i vattnet. Faktiskt. Det svåraste hitintills är ju språket. Men det går upp och ner, men det kommer nog gå bra. Något som jag blev lite chockad över var att nästan alla här pratar qichua. Min familj bestårav två jovenes, Nancy som är 18 år vars dröm är att arbeta med datorer och hennes pjkvän som jag ännu inte fått träffa. Han strök omkring lite här igår, men höll sig borta från mig, vilket de flesta verkar göra här, och i morse gick hn tidigt för att jobba. Jag tror att han skulle skörda majs. Det kommer bli många roliga missförstånd oj oj. Sen verkar det som att de (framförallt våra andledare) hittar på lite. Först säger de att Therrese ska bo i en familj utan barn sen kommer hon till en familj med massa barn. Och i ena stunden finns det sophämtning här men i andra finns det inte. Först hade vår ena handledare tre barn och nu har han sju. Det kan också vara så att jag först frågade hur många niños han hade och at han medade att han hade tre SMÅ barn. Som sagt många missförståndd. Ska bli spännande. Jag är nervös, imorgon ska Therese ochc jag vara med på ett möte med alla organisationer i den norra andinska regionen. Vår handledare utan skinnjacka men med auktoritet sa att det skulle bli 50 personner. Vi får se hur många det blir :) !Hasta pronto!


Min entree i morgonljus


min utsikt


min utsikt


mi casa -mitt hus. om man gar in i halet bor jag till vanster, jag delar rum med koket. Till vanster bor Nancy, min vardinna med sin mystiska pojkvan som jag inte fatt halsa pa annu


mitt rum, jag skot fotot fran hoften vill vara lite diskret med mitt fotande annu sa att jag kommer in i livet och inte bara ar en turist. Nu har Nancy flyttat alla klader som hanger i taket. det ar min sang man ser i hogra hornet